Det pågår diskussioner i media, i hemmen, på arbetsplatser och i bloggvärlden kring Reinfeldts utspel idag om tsunamibanden. Många har likt jag känt det som ett försök att skifta fokus från Stegö/Boreliusaffären. Om jag bortser från sakfrågorna så handlar det om en klassisk dragkamp mellan förväntningar och förändringar. I ett kommunikationsperspektiv har vi media som en spelplan för dessa två. I förenklad form kan vi se det som att om en regering (ledning, organisation etc) försöker styra spelplanens informationsflöde för hårt förlorar de även förändringsförmåga. Det omvända, om regeringen låter sig styras alltför mycket av omvärldens förväntningar så förlorar de egen handlingskraft.
Det de spelar om, på medias spelplan, är förtroende. Problemet uppstår när reglerna på den spelplanen antingen missförstås eller bryts. Reinfeldt och Alliansen har vunnit valet, de har därmed förväntningar från omvärlden på sig, samtidigt som de vill göra förändringar. För att de ska kunna ha utrymme för detta behöver de just förtroende. Förtroende skapas när det finns en samstämmighet mellan att känna till varandras språk, begrepp och idéer och att varje part förstår att de andra parterna har uppfattat ens egna språk, begrepp och idéer.
På medias spelplan, framförallt på en presskonferens, har vi journalister, avsändare (Reinfeldt och regering), och lyssnare (om sänds på TV eller radio). När Reinfeldt utlyser presskonferens kan jag anta att journalistkåren förväntade sig att det skulle handla om det de själva ville ha svar på, det de själva ansett som aktuellt nyhetsvärde. I det här fallet, minister”krisen”. Istället möts de av en offentlig avsändare som försöker sätta en ny agenda. Agendan är oxå en helig ko inom mediasfären, för det är media självt som helst vill sätta agendan. Åtminstone är det så att media (massmedia) spelar en stor roll i att sätta agendan.
Reinfeldt gör alltså ett utspel, han vill göra en offensiv positionering. Syftet är förmodligen att styra uppmärksamheten på spelplanen.
I sak är det inte konstigt och det är heller inte ovanligt att försöka sätta agendan. I grunden ska regeringen inte heller styras av vad media vill veta, såväl som media inte ska styra vad regeringen ska förmedla eller göra. Men här hade vi en situation där mediasfären ville ha svar på journalismens klassiska vad, vem, när, var och varför och frågorna gällde agendaaktuella ministeraffärerna. Reinfeldt gör det helt motsatta, han sätter en helt annan fråga på spelplanen. När då steget mellan journalisternas förväntan och Reinfeldts förändringsförsök blir för stort, ja då sätter Reinfeldt verkligen förtroendet på spel.
[Textens läsbarhet: LIX-index 45]
Andra bloggar om: reinfeldt, positionering, förtroende, kommunikation, media, ministerposter, regeringen, journalism, intressant
Informatören och grannen i 2.0 