Let’s get shorty and disruptive

Med ett klick dela med dig till andra. Med en länk direkt in i Spotify, direkt till YouTube. Twitter, Bloggy och ansiktsbokens feeds flödar (there´s a tautology right there baby) av dessa – blandbandslänkarna. You know what I’m talking about. Låtar eller videos som vi har i våra musikgarderober, de vi antingen alltid återkommer till eller de som vi glömt bort att vi ens vill minnas.

Så varför inte öppna upp och se efter vad jag själv hittar. Vilka musikaliska skelett ligger o skräpar och som jag inte kan hjälpa att gunga till? Vilka säger saker om mig, om mitt liv, vilka uttrycker det jag vill säga, vilka visar det jag känner?

On a professional note…detta kanske verkligen är disruptive media? För vad är det som är informationsbärare, vad är det som verkligen kommunicerar? En länk till en låt via en kort tweet kan överföra mer information om en person än vad de flesta kan uppnå via otaliga CVs och bios.

Två saker fick mig att börja fundera. Först att våra feeds är fulla av de, musiklänkarna. Sen går det en reklam för Kalles kaviar med ett litet barn som ställer sig upp och dansar loss till KCs That’s the way (I like it). Å häng med nu, för assiociationsmässigt hamnade jag i detta: (don’t ask me why…) Det finns ett parti i Lipps Inc,  Funky Town som andra har sagt påminner om mig. Märkligt men två (av varandra oberoende) har sagt detta, första gången för säkert 15 år sedan. Det är själva bryggan när funkgitarren kommer in och ”Won’t you take me to, Funky Town” refrängen sätter igång och över strängpartiet. Slutar när saxofonen kommer in. Låten i sig är ju crap. Jag oxå då lr, vad faan menade dom?

Damn…vad har jag lovat nu egentligen. Å det är redan dömt att misslyckas för all blandbandsmusik bygger på ”-ja just det, den ja!”. Det går inte att komma ihåg, det går inte att på beställning ta fram de man glömt att minnas. Men ok, kan väl inrikta mig på det jag på kort stund kan komma ihåg, mer skelett kanske, och se var vi hamnar. Gör ingen rangordning utan låter det följa ihågkomstens slingerkrokar.

And mucho importante. Jag är inte den som hänger upp musik på låttexter. Musik är för mig mycket känsla, rytm och idé om innehåll. Ofta ser jag texten som en del av musikslingan. Så bedöm inte mina val efter textens innehåll. I de flesta fall betyder de lite.

Ett generellt moln av musikartister som förmodligen säger nåt om mig eftersom de funnits med länge är: Sade, Kent, Madonna, MJ (artisten, inte musiken direkt), Prince, Public Enemy, EPMD, Jungle Brothers, Saga, Seal, Alanis, Seattlesoundet, R.E.M, Winnerbäck, tidig Mary J, Massive Attack, PixLax, sa jag Kent, Depeche.

Michael Sembellos Maniac – nån slags kärna av danshet och energi. På senare år tänker jag på Billy Elliot när jag hör denna.

Madonna Live to Tell – burit henne sedan unga unga år…

Ronan Keating When you say nothing at all – vet inte, men är nånting med underbettssången som är muschy. I’m such a sob. Riktigt skelett.

Anouk Nobody’s wife – what can I say, det slår varje gång jag hör.

Simply Red Money’s too tight to mention – på vinyl, det är tonår, det är musikmatta.

Heart These dreams – Is it cloak and dagger… Så länge har JAG burit vampyrskaijten. Mer skelett..och låten är inte bra, men det är det där med cloak and dagger…

Kent 747 (långa svenska versionen) – för mig är det stunden just innan allt vaknar, på gränsen mellan mörker och gryning, i gatljusens och tomma gators sken. Egentligen skulle jag kunna lägga ut alla Kentlåtar, i stort sett.

Oasis Wonderwall – Ja, idag kan vara dagen.

Latin Kings Fint väder – Ingen kan säga det som Dogge.

Daft Punk Harder, Better, Faster, Stronger – sitt still om du kan. Å alla videoresponser på denna, dansvarianter och handvarianter..

Daft Punk Around the world – video – för att jag vill se Henne dansa.

MJ – Smooth Criminal – den långa videon. 5.30 in börjar det ske…6.39 in frisläpps allt….7.16 ställs allt i rätt vinkel. Se den och se hur jag rör mig, även när jag går.

Robbie Williams No regrets – Bor en liten Robbie i mig.

Alice in Chains Would? – R.I.P

Alice in Chains Rooster

Fireside Kilotin – Vad hände egentligen sen?

Puddle of Mudd Blurry – Så som det är.

Rammstein Mein Herz Brennt – kommer aldrig glömma Lilja.

Inner City Good Life – It’s deep, it’s hard.

Moloko The Time is Now – Ja du, Roisin.

Säkert! Någon gång måste du bli själv – Ja visst måste vi.

Massive Attack Unfinished Sympathy och videon – Alltså, jag vet inte, det blir inte bättre än så här. Det vore kanske The Verve Bittersweet Symphony.

Nej…nu ger jag mig. Could go on forever.

Andra om , , , , , , , , och annat intressant.

Annonser

En reaktion på ”Let’s get shorty and disruptive

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s